- Tecken och symtom på marasmus
- Vad är skillnaden mellan marasmus och Kwashiorkor?
- Hur behandlingen görs
Marasmus är en av de typer av undernäring av protein-energi som kännetecknas av stor viktminskning och muskel och generaliserad fettförlust, vilket kan påverka tillväxten negativt.
Denna typ av undernäring kännetecknas av den primära bristen på kolhydrater och fett, vilket tvingar kroppen att konsumera proteiner för att generera energi, vilket leder till vikt och muskelförlust, vilket kännetecknar den allmänna undernäringen. Se vad som är farorna med undernäring.
Underernäring av proteinenergi är vanligt hos barn mellan 6 och 24 månaders ålder som bor i underutvecklade länder där mat är knapp. Förutom den socioekonomiska faktorn kan marasmus påverkas av tidig avvänjning, otillräckligt matintag och dåliga hälsotillstånd.
Tecken och symtom på marasmus
Barn med marasmus uppvisar tecken och symtom som är karakteristiska för denna typ av undernäring, såsom:
- Frånvaro av subkutant fett; Generaliserad muskelförlust, som till exempel möjliggör visualisering av ben, smala höfter i förhållande till bröstet; Ökning i kortisolkoncentrationen, vilket gör att barnet får ett dåligt humör.
Diagnosen marasmus görs genom utvärdering av kliniska tecken och symtom, dessutom kan laboratorietester och andra som möjliggör bekräftelse av diagnosen, såsom BMI, mätning av huvudet och armens omkrets och verifiering av hudveck.
Vad är skillnaden mellan marasmus och Kwashiorkor?
Liksom marasmus är kwashiorkor en typ av undernäring av protein-energi, men den kännetecknas av extrem proteinbrist som leder till symtom som ödem, torr hud, håravfall, tillväxtfördröjning, uppblåsthet i buken och hepatomegali, dvs, förstorad lever.
Hur behandlingen görs
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) görs behandlingen av undernäring, inklusive marasmus, i steg med målet att gradvis öka mängden kalorier som intas för att förhindra tarmförändringar, till exempel:
- Stabilisering, där mat introduceras gradvis i syfte att vända metabolismförändringar; Rehabilitering, där barnet redan är mer stabilt och därför intensifieras utfodringen så att det blir viktåterställning och tillväxtstimulering; Uppföljning, där barnet regelbundet övervakas för att förhindra återfall och säkerställa kontinuitet i behandlingen.
Dessutom är det viktigt att vägleda barnets släkting eller vårdnadshavare om hur behandlingen utförs och hur barnet ska matas, förutom att exempelvis indikera tecken på ett eventuellt återfall. Läs mer om undernäring och hur behandlingen görs.
